Jag är född 1985 och således inte speciellt bekant med fallet Da Costa som skedde 1984. Att läsa Hanna Olssons "Cathrine och Rättvisan" blir därför lika delar spännande som läskigt. Jag slukar boken, så till den grad att jag för ovanlighetens skull får svårt att sova på kvällen. Det blir lätt så när man läser om både styckmord och incest. Jag förundras, förfasas och förtjusas för den otroligt intressanta historia som Hanna Olsson målar upp. Jag vill också veta mer och det är kanske här boken hamnar i ett annat dager.
Att Hanna Olsson är fullständigt övertygad i skuldfrågan är ingen hemlighet. Det blir ännu tydligare när man märker hur nära hon arbetat med Cathrines anhöriga. Bokens titel ger också ett tydligt fokus på offret och det i sig är inget problem. Problemet är istället när man via andra källor upptäcker att boken är väldigt ensidig. Vilket jag upptäckte ganska tidigt.
P3 Dokumentär tar också upp fallet och när jag lyssnade på dokumentären reflekterade jag ett flertal gånger över saker som inte alls nämns i boken. Dessutom blir det tydligt vilka journalistiska fel Hanna Olsson gjort när hon inte låter båda sidor komma till tals. Det är ett mycket selektivt urval i "Cathrine och rättvisan" vilket gör att den tyvärr blir sämre än den skulle kunna vara. Som journalist ska du lyssna på båda sidorna, inte göra ett urval som stärker din personliga tes. Igår hade jag förmånen att vara moderator på ett event i Sundsvall där författarna Ika Johannesson och Jon Jeffersson Klingberg pratade om sin reportagebok "Blod Eld Död" (som för övrigt rekommenderas varmt, släpps på pocket i december). Där betonades vikten av att låta båda sidor komma till tals, även i de fall där man tycker det är obehagligt. Jag är fullständigt övertygad om att Hanna Olssons bok hade blivit betydligt mycket bättre av ett bredare perspektiv. Efter att ha läst "Cathrine och rättvisan" samt förkovrat mig i fallet på andra håll är jag, precis som Hanna Olsson, övertygad om att obducenten och allmänläkaren är skyldiga till både mord och styckning. Däremot tycker jag inte att Hanna Olsson presenterar fallet bra.
Varför är boken då skriven som den är? Dels har det stor utgångspunkt i Hannas egna personliga övertygelse. Hon har en fullständig övertygelse om offer och förövare redan på förhand eftersom hon varit delaktig i processen länge samt också fått anhörigas bild av Cathrine. Med en sådan utgångspunkt är det svårt att hålla sig objektiv. Det man också kan fråga sig är hur en mer nyanserad, objektiv skildring av fallet hade sålt. Problemet återknyter till Gömda-debatten och litterär journalistisk. En spännande historia som berättas på ett spännande, litterärt sätt blir mer intressant att läsa. Ska man då börja presentera en mer objektiv hållning blir det plötsligt inte lika spännande. Inte lika enkelt att bygga upp en dramaturgi.
Den skönlitterära formen gör att man läser mer än man hade gjort om det enbart var vanliga nyhetsartiklar om fallet. Samtidigt ger det också en helt annan helhetsbild. Frågan är dock om den helhetsbilden blir korrekt. Att berätta en levande historia blir viktigare i en reportagebok än i en nyhetsartikel. Jag tycker dock att man bör vara lika noga med etik, källkritik och andra viktiga journalistiska beståndsdelar även i en reportagebok. Till skillnad från skönlitteratur handlar det trots allt om en verklig historia. Med verkliga människor.
Är det "new journalism" då? Gradvall har med ett tänkvärt citat från Marc Weingarten "”journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact” och utifrån den definitionen skulle jag inte säga att Hanna Olssons bok är new journalism. Man läser den visserligen som fiktion, men är det fakta? Här ser jag stora likheter med Liza Marklunds "Gömda" där jag återigen tror att den personliga relation Olsson fick till fallet inte riktigt var bra för slutresultatet.
"Cathrine och rättvisan" var en fantastiskt bra bok tills dess att jag började titta på andra källor. Då föll den ganska ordentligt, även om jag håller med författaren i sakfrågan. Däremot tror jag att författaren Hanna Olsson hade tjänat på ett mer objektivt, journalistiskt anslag i sitt berättande. Även om boken då förmodligen inte blivit lika intressant att läsa.
