Blogg D: Gammelmedier och sociala medier – alla är journalister, eller?

Som lärare får man hela tiden lära sig saker själv, både av elever och av olika gästföreläsare. För en tid sedan hade vi förmånen att lyssna på Sofia Mirjamsdotter som föreläste om sociala medier. Hon sa många kloka saker och bland annat pratade hon om hur enkelt det idag är att nå ut med sin egen åsikt och sin egen uppfattning. Man behöver inte längre ha en sändningsbuss för att sända ett videoklipp och man behöver inte längre ha en anställning på en tidning för att nå ut med sina åsikter, det räcker med en blogg.

Och det är väl bra? Eller? Alla är journalister, eller?

På ett sätt är det fantastiskt. Via sociala medier och it-källor sprids information i en rasande fart. Vi har flertalet gånger sett exempel på text som ändrats och modifierats efter kritik, men det räcker med att någon sett den första gången en gång, kanske till och med gjort en print screen så är den evig. Det spelar ingen roll om det är en olämplig facebookstatus, ett blogginlägg eller ett ordval i en krönika – kontroversiella saker har en tendens att bita sig fast. Och spridas. För idag sprids informationen i en löpande fart. Vilket i grunden är bra, men det kräver å andra sidan betydligt mer av konsumenten. Och där är frågan om vi hängt med.

”The problem is that you see journalism disappearing inside the larger world of communications.”

Citatet kommer från James Carey och återfinns i The Elements of Journalism (Kovach & Rosenstiel) och sammanfattar situationen ganska bra. Informationen och kommunikationen finns – men finns verkligen journalistiken? Uppfattar läsarna vad som är reklam och vad som egentligen är trovärt?

Det finns många problem med den moderna journalistiken. Många möjligheter ja, absolut, men också problem. Ett problem är tempot. Idag är först ofta synonymt med bäst. Man vill släppa en nyhet först och kan också göra det egentligen när som helst. Man behöver inte vänta på morgondagens tidning. Om man har en tung nyhet som man vet att andra också nappar på eller som andra sociala medier kan plocka upp – gör man då en extra dubbel eller trippelkoll innan man går ut med nyheten? Eller går man ut med den för att vara först? Högt tempo är inte alltid bra. Och där tror jag den journalistiska kvalitén till viss del kan gå förlorad. Ibland, inte alltid. Samma sak gäller bloggar och övriga medier som inte är direkt sammankopplade med digitala tidningar.

”The Elements of Journalism” diskuterar också den nya, fristående journalistiken och ställer där frågan vem som egentligen kan kalla sig journalist. Räcker det med att vara krönikör? Räcker det med att ha en blogg? Problemet blir extra allvarligt i dagens tider där mycket av den traditionella mediebilden ibland i nidfulla, ofta SD-relaterade sammanhang blir kallade ”PK-maffian”. De ”alternativa” nyhetssidorna, bloggarna har sällan samma journalistiska grundstomme som till exempel Aftonbladet och Expressen, är inte lika noga med korrekta fakta samt verkar också för sin egen agenda istället för att ge en objektiv sanning. Samtidigt blir sidor som Avpixlat välbesökta och populära av läsare som inte alls ser skillnaden i bakgrundsarbete kring artiklar och reportage. Läsare som inte gör en källkritisk reflektion om vem man kan och bör lyssna på. Var det kanske finns en ”hidden agenda” och en strävan efter ett egenintresse. Att ledande Sverigedemokrater stöttar Avpixlat med ekonomiska bidrag och ägande borde per automatik göra att man behandlar sidan med en hel hink med salt, men så sker inte alltid. Det är oroande. Den ”riktiga” journalistiken kan drunkna i dagens mediesamhälle där det gäller att vara först och skrika högst. Krav på kvalité kommer långt senare.

På samma sätt är jag oroad över den osynliga marknadsföringen på bloggar som till exempel Blondinbella. Ytterligare en viktig del inom journalistiken är att man ska hålla isär reklam och redaktionella texter. Nu är kanske inte blogginlägg redaktionella texter, men likväl bör det vara tydligt om bloggaren skriver från ”hjärtat” eller för att hen fått en gratis semester på ett slott. Så sker sällan och då när bloggaren öser lovord på platsen (som ofta är en sponsorresa) är det knappast trovärdigt. Men alla har inte den källkritiska reflektionen som behövs utan sväljer den osynliga reklamen med hull och hår. Det är ett stort problem.

Finns det ingenting bra med den nya tidens journalistik och sociala medier då? Naturligtvis finns det det! Vi får en helt annan bredd på åsikter, det blir inte en strömlinjeformad bild av verkligheten som visas utan vem som helst kan faktiskt tycka till. Jag älskar att följa större evenemang via Twitter och se vad verkliga människor tycker, inte bara proffstyckare på tidningarna. Via sociala medier har man en möjlighet att synliggöra hela befolkningen på ett sätt som faktiskt aldrig varit möjligt i historien tidigare. Det är en intressant utveckling och väger kanske upp de negativa sidorna med sociala medier. När den arabiska våren bubblade som bäst skildrades mycket med videor och bilder från människor på plats. Vanliga människor. Inte journalister. Vanliga människor som drabbades på plats. Att få deras bild av verkligheten måste trots allt vara en fantastisk utveckling av journalistiken. Men vi bör absolut inte blunda för hur vikten av källkritik hela tiden ökar. 

Blogg C: När blir journalistik fiktion?

Jag är född 1985 och således inte speciellt bekant med fallet Da Costa som skedde 1984. Att läsa Hanna Olssons "Cathrine och Rättvisan" blir därför lika delar spännande som läskigt. Jag slukar boken, så till den grad att jag för ovanlighetens skull får svårt att sova på kvällen. Det blir lätt så när man läser om både styckmord och incest. Jag förundras, förfasas och förtjusas för den otroligt intressanta historia som Hanna Olsson målar upp. Jag vill också veta mer och det är kanske här boken hamnar i ett annat dager.

Att Hanna Olsson är fullständigt övertygad i skuldfrågan är ingen hemlighet. Det blir ännu tydligare när man märker hur nära hon arbetat med Cathrines anhöriga. Bokens titel ger också ett tydligt fokus på offret och det i sig är inget problem. Problemet är istället när man via andra källor upptäcker att boken är väldigt ensidig. Vilket jag upptäckte ganska tidigt.

P3 Dokumentär tar också upp fallet och när jag lyssnade på dokumentären reflekterade jag ett flertal gånger över saker som inte alls nämns i boken. Dessutom blir det tydligt vilka journalistiska fel Hanna Olsson gjort när hon inte låter båda sidor komma till tals. Det är ett mycket selektivt urval i "Cathrine och rättvisan" vilket gör att den tyvärr blir sämre än den skulle kunna vara. Som journalist ska du lyssna på båda sidorna, inte göra ett urval som stärker din personliga tes. Igår hade jag förmånen att vara moderator på ett event i Sundsvall där författarna Ika Johannesson och Jon Jeffersson Klingberg pratade om sin reportagebok "Blod Eld Död" (som för övrigt rekommenderas varmt, släpps på pocket i december). Där betonades vikten av att låta båda sidor komma till tals, även i de fall där man tycker det är obehagligt. Jag är fullständigt övertygad om att Hanna Olssons bok hade blivit betydligt mycket bättre av ett bredare perspektiv. Efter att ha läst "Cathrine och rättvisan" samt förkovrat mig i fallet på andra håll är jag, precis som Hanna Olsson, övertygad om att obducenten och allmänläkaren är skyldiga till både mord och styckning. Däremot tycker jag inte att Hanna Olsson presenterar fallet bra.

Varför är boken då skriven som den är? Dels har det stor utgångspunkt i Hannas egna personliga övertygelse. Hon har en fullständig övertygelse om offer och förövare redan på förhand eftersom hon varit delaktig i processen länge samt också fått anhörigas bild av Cathrine. Med en sådan utgångspunkt är det svårt att hålla sig objektiv. Det man också kan fråga sig är hur en mer nyanserad, objektiv skildring av fallet hade sålt. Problemet återknyter till Gömda-debatten och litterär journalistisk. En spännande historia som berättas på ett spännande, litterärt sätt blir mer intressant att läsa. Ska man då börja presentera en mer objektiv hållning blir det plötsligt inte lika spännande. Inte lika enkelt att bygga upp en dramaturgi.

Den skönlitterära formen gör att man läser mer än man hade gjort om det enbart var vanliga nyhetsartiklar om fallet. Samtidigt ger det också en helt annan helhetsbild. Frågan är dock om den helhetsbilden blir korrekt. Att berätta en levande historia blir viktigare i en reportagebok än i en nyhetsartikel. Jag tycker dock att man bör vara lika noga med etik, källkritik och andra viktiga journalistiska beståndsdelar även i en reportagebok. Till skillnad från skönlitteratur handlar det trots allt om en verklig historia. Med verkliga människor.

Är det "new journalism" då? Gradvall har med ett tänkvärt citat från Marc Weingarten "”journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact”  och utifrån den definitionen skulle jag inte säga att Hanna Olssons bok är new journalism. Man läser den visserligen som fiktion, men är det fakta? Här ser jag stora likheter med Liza Marklunds "Gömda" där jag återigen tror att den personliga relation Olsson fick till fallet inte riktigt var bra för slutresultatet.

"Cathrine och rättvisan" var en fantastiskt bra bok tills dess att jag började titta på andra källor. Då föll den ganska ordentligt, även om jag håller med författaren i sakfrågan. Däremot tror jag att författaren Hanna Olsson hade tjänat på ett mer objektivt, journalistiskt anslag i sitt berättande. Även om boken då förmodligen inte blivit lika intressant att läsa.

Blogg B: Etik i medierna

Nyligen föll domen för Anders Behring Breivik efter terrorattentaten i Norge 2011. I vanliga fall hade namnet på förövaren kanske publicerats först i samband med den fällande domen. I synnerhet i Sverige där man är oskyldig tills dess att motsatsen är bevisad. Oftast publiceras inte heller namn även vid fällande domar av hänsyn till den personliga integriteten. Spelreglerna för press, radio och tv säger "Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.". Nyligen föll två fällande domar i Sundsvalls Tingsrätt efter det omtalade "Klissbergs-mordet". Trots fällande domar har Sundsvalls Tidning valt att låta de dömda vara omtalade som 31-åringen respektive 32-åringen. I fallet Breivik dröjde det inte många timmar efter dådet innan både namn och bild kablades ut på Breivik. Samma sak hände vid det betydligt färskare attentatet i en biograf när filmen Batman The Dark Knight Rises hade premiär. Namn och bild på löpsedlar inom ett dygn efter attentatet. Vad är det som skiljer där och är det verkligen rätt? 

Låt oss jämföra mordet i Sundsvall med Breivik ur ett publiceringsperspektiv. Där fallet i Sundsvall ännu inte vunnit laga kraft och advokaterna uttalat sig i press om tunn bevisning samtidigt som en överklagan förmodligen kommer ske, är skuldfrågan betydligt mer klart i fallet Breivik. Även om domen kom först i augusti ett drygt år efter attentatet har skuldfrågan aldrig varit oklar. Nu finns det emellertid ingen del av spelreglerna för press, radio och tv som menar att de som är tydligt skyldiga bör hängas ut, men det finns en tendens att göra just det vid stora händelser med tydlig gärningsman. Här går egentligen publiceringen rakt motsatt från pressreglernas fjortonde punkt "Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger." Samtidigt hade en pseudonym på Breivik varit problematisk. 

Hade han beskrivit som en 33-åring från Oslo hade man inte kunnat undvika eventuella spekulationer med risk för felaktiga gissningar om eventuell gärningsman. Dessutom finns det också en tendens att man pekar ut tydligt skyldiga gärningsmän när det handlar om extrema attentat. Bin Ladin blev ansiktet för 9/11 trots att han inte körde något plan. Det finns dock en aspekt med namnpubliceringen av Breivik som bör tas i beaktande och det är hans egen tydliga önskan om att sprida sitt manifest och sina åsikter. Med hjälp av bild och namn har han fått ut sina tankar och manifest i media. En anonymisering hade gjort det svårare även om man såklart alltid kan ta reda på detaljer i dagens Internetsamhälle. 

Jämfört med fallet i Sundsvall blir det dock förståeligt att media publicerar Brevik med bild och namn trots att det i teorin strider mot flertalet spelregler. Man kan hitta stöd för publiceringen i punkt 7 "/.../Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning." Och det är kanske just det vi ser i det här fallet. Att man däremot i Klissberg-mordet låter gärningsmännen vara anonyma är mer förståeligt, här finns inget allmänintresse för att männen hängs ut. I synnerhet inte innan överklagan. Vad som däremot bör tas i beaktande är att man frekvent nämner offret vid namn och bild. Det nämns också att han har en allvarlig kriminell bakgrund och att mordet var en kriminell uppgörelse. Här finns anhöriga att tänka på och jag personligen kan tycka att en anonymisering av gärningsmännen samtidigt som offret "hängs ut" är en skev prioritering. Då är anonymitet åt samtliga att föredra. 

Hittills har jag pratat om namnpublicering (och bild) i allmänhet, men det finns fler aspekter att tänka på när man pratar om medieetik. Nyss var jag på Sundsvalls Tidning (där jag också arbetar som frilansare) med min gymnasieklass och vi kom lämpligt nog in på ämnet om namnpublicering. Karin, nyhetschef på ST, förklarade att de har en väldigt restriktiv hållning generellt när det gäller namnpublicering. Ibland avkodar de nyheter även om namnen är anonyma just för att man inte ska kunna lista ut vem det gäller. Kan vara aktuellt om det handlar om små byar runt om i Sundsvall. Där kan det hända att tidningen skriver "Sundsvall" som helhet istället för till exempel "Stöde" för att skydda den nyheten handlar om.

Just hur mycket man ska ta med i en nyhet är aktuellt i fallet med mordet på den 26-årige man i Malmö som mördades 2008. Två unga invandrarkillar dömdes för mordet, men i samband med händelserna valde olika medier att lyfta fram olika mycket information. Båda ungdomarna är aktiva muslimer och en av dem hade vid tillfället en religiös blogg och vissa tidningar, däribland Aftonbladet, bevakade händelsen med en vinkling om att det kunde röra sig om ett hatbrott. Andra tidningar, som till exempel Sydsvenska dagbladet, valde att inte alls gå på hatbrottvinklingen och därmed inte heller nämna bloggen eftersom det enligt polisen inte rörde sig om ett sådant brott. 

Vad är rätt och vad är fel? 

Naturligtvis förstår man att Aftonbladet säljer fler lösnummer när de skriver om ett potentiellt hatbrott där starkt religiösa ungdomar misstänks för ett mord på en homosexuell man. Den vinkeln är inte svår att se. Samtidigt förstår jag Jan Helin som uttalar sig i P1 Mediernas dokumentär om mordet. Han menar att om vi hela tiden tar bort obekväma detaljer om etnicitet, bakgrund med mera blir det så tydligt när vi väl väljer att ha med det. Och då kan det se ut som om det är representativt för helheten. Dessutom finns det också en risk för att de mer konspiratoriskt lagda lyfter fram medias "censurerade bild av verkligheten". I det aktuella fallet fanns antiislamistiska bloggar med mera som just diskuterade de tidningar som inte valde att utveckla ungdomarnas bakgrund. Jag tycker det är viktigt att vara tydlig och ge korrekt information, även i de fall när den är obekväm eftersom man bör ta diskussionen. Däremot tycker jag att man i det här fallet inte borde skriva om de utpekade ungdomarnas bakgrund. Hatbrottvinkeln var inte polisens teori och ungdomarna blev inte heller åtalade för hatbrott. Däremot blev de åtalade och dömda för mord, då bör man förhålla sig till relevant bakgrundsinformation och låta spekulationer stå tillbaka. Medierna är inte domstolen. Medierna ska rapportera det som är relevant i situationen. Inte spekulationer eller det som kan tänkas sälja mest tidningar.

Jag tycker överhuvudtaget att man bör ha en stram hållning både gällande namnpublicering och relevant bakgrundsinformation som journalist. Därför håller jag inte med Stig Hadenius som i en debattartikel i SvD, 15/4 2008 menar att tidig namnpublicering kan rädda liv. Problemet, som jag ser det, är dessvärre att tidig namnpublicering också kan förstöra liv. Felaktiga publiceringar (eller korrekta publiceringar för män och kvinnor som avtjänat straff för dömda brott) kan få förödande konsekvenser. Inte bara för de aktuella personerna utan också för deras anhöriga eller till och med för människor som liknar dem. Publiceringar som dessa kan mer leda till felaktiga utpekningar och ett samhälle där man tar lagen i egna händer. Risken att oskyldiga pekas ut och drabbas är som jag ser det betydligt större än att man lyckas undvika brott. 

En restriktiv hållning gällande namn, bild och bakgrund är vad jag förespråkar. Undantag kommer alltid att finnas och behövs ibland. Däremot är det beklagligt om undantagen sker i en strävan efter att sälja fler lösnummer. 

Blogg A: Nyhetsvärdering (nyhet 2)

(fortsättning på föregående inlägg på temat nyhetsvärdering. Nyheterna är uppdelade i två inlägg av praktiska skäl)

Igår diskuterade jag nyhetsvärdet hos en fasansfull katastrof med över 300 dödsoffer som, redan idag knuffats bort från löpet på Aftonbladet.se. Elitseriepremiär, Iphone 5 och bautabiceps är idag mer intressanta än gårdagens tragedi i Pakistan. Varför nyhetsvärderingen ser ut så har jag dock redan analyserat.

Idag tittar jag istället på en mer lokal nyhet. På Sundsvalls Tidnings webplats hittar vi artikeln om den Fallfria studsmattan. En studsmatta som modifierats för att undvika olyckor. Familjen i artikeln har grävt ner studsmattan i marken för att minska fallhöjden. Annars har studsmattor en tendens att orsaka olyckor. För några år sedan kunde man läsa om komplicerade benbrott hos barn på grund av studsmattor och den populära leksaken är knappast ofarlig. Därför är familjen i Bergeforsen utanför Sundsvall intressanta ur ett nyhetsperspektiv. Låt oss köra VINKELN på även denna nyhet.

Vikten är till viss del större än man kan tro. Här handlar det inte om döda eller skadade, men man får en hel del tips om hur man kan undvika just skador hos sitt barn. Och alla föräldrar vill naturligtvis skydda sina barn från komplicerade benbrott utan att för den delen förbjuda studsmattor. Därför finns en oväntad vikt i nyheten.

Icke-normalt är det definitivt. Få studsmattor är nergrävda i trädgårdar. Skulle var och varannan matta vara nergrävd skulle det inte ha blivit en nyhet. Men nu är familjen ovanlig och situationen är således icke-normal vilket skapar nyheten.

Närheten skapar också nyheten. I synnerhet eftersom vi hittar den i en lokaltidning. Närheten tillsammans med det icke-normala är det som gör att det överhuvudtaget blir en nyhet.

Någon konflikt däremot är det inte tal om.

Elitpersoner finns inte heller utan istället handlar det om vanliga människor. En vanlig familj med en ovanlig idé.

Lättbregriplighet är också en styrka i nyheten. Det är väldigt lätt att förstå varför familjen grävt ner studsmattan, hur man grävt ner den och vad resultatet blivit. Lätt som en plätt.

Huruvida nyheten är ny är en annan fråga. Kanske har andra lokaltidningar hittat andra familjer som gjort precis samma lösning. Det är dock egentligen inte intressant eftersom Sundsvalls Tidning har fokus på Sundsvall med omnejd.

Den här nyheten är en liten nyhet som naturligtvis inte ger några rubriker i Aftonbladet eller Expressen. Men i det lokala formatet fungerar nyheten mer än väl. Den är småtrevlig att läsa till kaffet samtidigt som den ger idéer till hur man kan skydda sina barn. En nyhet som fungerar mer än väl i lokaltidningen.

Blogg A: Nyhetsvärdering

Igår, tisdagen den 11 september, lanserade Aftonbladet sin nya webbplats. Som ett steg i detta presenterades också några riktlinjer för sidan och hur ettan kan se ut beroende på vad som händer. Fyra olika nivåer av etta fanns representerade; vanlig etta, stor etta (ungefär en gång i veckan), stor etta XL (ungefär en gång i månaden) samt megaetta (ungefär en gång om året). En megaetta är såklart ettan för enormt stora nyhetshändelser. Till exempel Utöya, 11 september och prinsessan Estelle.

Idag, onsdagen den 12 september, finns nyheten om 289 döda fabriksarbetare att läsa på Aftonbladet. När nyheten kom hamnade den på ettan, några timmar senare har den knuffats ner av nyheten om att en skådespelare från julkalendern spridit skräck i provhytter.

Varför är inte nyheten om de 289 döda fabriksarbetarna en megaetta? Varför puttas den ner av kändisnyheter? Varför kommer den knappt att följas upp med spaltmetrar i tidningen?

Därför att den inträffade i Pakistan.

Som en bisats i artikeln nämns att det samma natt dog 25 arbetare i en annan fabriksbrand. I Pakistan.

Om den mindre händelsen, den med "bara" 25 inblandade, hade skett i Sverige eller till exempel Norge, hade vi förmodligen pratat en megaetta. Direkt. I Göteborgsbranden 1998 dog 63 ungdomar vilket genererade betydligt fler nyheter. Varför är det så? Varför är 289+25 dödsoffer i Pakistan bara marginellt intressant i en svensk dagstidning. Låt oss titta på VINKELN.

Vikt
Icke-normalt
Närhet
Konflikt
Elitpersoner
Lättbegriplighet
Nytt

Vi börjar med vikt. Där har nyheten egentligen stor tyngd. 314 dödsoffer är många. Dödsoffer är dödsoffer, skadade är en annan femma. Det stora antalet gör att vi får en nyhet i Sverige trots allt. Hade det enbart handlat om 25 döda hade nyheten blivit betydligt mindre. Hade vi enbart haft ett dödsoffer hade det inte blivit någon nyhet alls. Åtminstone inte i Sverige. Vikten i nyheten är det som gör att den märks, åtminstone en stund.

Icke-normalt. En nyhet blir en stor nyhet om någonting ovanligt händer. Om en svensk fabriksbrand skulle resultera i dödsoffer på grund av bristande säkerhet skulle det, ursäkta uttrycket, ta hus i helvetet. Även om dödsolyckor också sker på svenska arbetsplatser är det stor skillnad på säkerhetsrutiner mellan Sverige och Pakistan. I artikeln på Aftonbladet kan vi läsa följande;

"Att byggnader saknar nödutgångar, sprinklersystem och annan säkerhetsutrustning är inte ovanligt i Pakistan. Många fabriker startas illegalt i landets största städer. Mutor får ansvariga politiker och tjänstemän att titta åt ett annat håll. "

Att det dessutom skett två allvarliga olyckor samma dag i Pakistan säger också en hel del om normaltillståndet. Allvarliga fabriksolyckor med dödlig utgång är inte ovanligt i Pakistan. Därför är inte händelserna speciellt icke-normal.

Närheten är kanske den punkt som på allvar bestämmer nyhetsvärderingen. Pakistan ligger långt från Sverige, både geografiskt och kulturellt. När ett helt land skakades av händelserna på Utöya och under Göteborgsbranden, går det inte att relatera lika lätt till fabriksarbetare i Pakistan.

Konflikten hittar vi inte i nyheten direkt, men man kan redan nu ana att det faktiskt kan bli vissa moralkonflikter kopplade till branden eftersom det finns ett etiskt perspektiv. Många av dagens kläder tillverkas under dåliga förhållanden i länder som till exempel Pakistan. En radioprofil skrev till exempel följande på Facebook efter branden:

"Tänker i fortsättningen undvika att köpa kläder och skor tillverkade i Pakistan. Så här får det inte fortsätta."

Händelsen kan få ett större nyhetsvärde och få fler nyheter i efterhand, men då kan det förmodligen främst röra just denna moralkonflikt som faktiskt är. Vi vill köpa billiga kläder, men vi vill också att de ska tillverkas under humana förhållande. Ett ämne som bör och tål att diskuteras.

Elitpersoner handlade inte nyheten om. 314 fabriksarbetare från Pakistan omkom. Inga kända namn och ingen svensk. Det sänker nyhetsvärdet.

Lättbegripligheten däremot är bättre. Det är en direkt, tydligt och obehaglig nyhet. Vi förstår att en fruktansvärd olycka skett i Pakistan (eller egentligen två om vi läser noga).

Nytt är det sista benet i VINKELN. Aftonbladet kan inte leverera någon egen del av nyheten utan återberättar AP:s version av händelsen.


Vikten i nyheten, det stora antalet dödsoffer, gör att nyheten för en stund platsade på Aftonbladets etta. Däremot vägde övriga faktorer till nyhetens nackdel vilket gör att den förmodligen inte kommer följas upp nämnvärt. Åtminstone inte om man jämför med liknande tragedier på närmare håll, som till exempel Göteborgsbranden. Om branden i Pakistan blir en snackis kommer det förmodligen vara med moralens förtecken där diskussioner om arbetsvillkor kopplat till löner och butikspriser kommer vara ledordet. 

Bloggstart

Blogg för kursen Journalistik 15 hp på Karlstads Universitet.