Blogg D: Gammelmedier och sociala medier – alla är journalister, eller?

Som lärare får man hela tiden lära sig saker själv, både av elever och av olika gästföreläsare. För en tid sedan hade vi förmånen att lyssna på Sofia Mirjamsdotter som föreläste om sociala medier. Hon sa många kloka saker och bland annat pratade hon om hur enkelt det idag är att nå ut med sin egen åsikt och sin egen uppfattning. Man behöver inte längre ha en sändningsbuss för att sända ett videoklipp och man behöver inte längre ha en anställning på en tidning för att nå ut med sina åsikter, det räcker med en blogg.

Och det är väl bra? Eller? Alla är journalister, eller?

På ett sätt är det fantastiskt. Via sociala medier och it-källor sprids information i en rasande fart. Vi har flertalet gånger sett exempel på text som ändrats och modifierats efter kritik, men det räcker med att någon sett den första gången en gång, kanske till och med gjort en print screen så är den evig. Det spelar ingen roll om det är en olämplig facebookstatus, ett blogginlägg eller ett ordval i en krönika – kontroversiella saker har en tendens att bita sig fast. Och spridas. För idag sprids informationen i en löpande fart. Vilket i grunden är bra, men det kräver å andra sidan betydligt mer av konsumenten. Och där är frågan om vi hängt med.

”The problem is that you see journalism disappearing inside the larger world of communications.”

Citatet kommer från James Carey och återfinns i The Elements of Journalism (Kovach & Rosenstiel) och sammanfattar situationen ganska bra. Informationen och kommunikationen finns – men finns verkligen journalistiken? Uppfattar läsarna vad som är reklam och vad som egentligen är trovärt?

Det finns många problem med den moderna journalistiken. Många möjligheter ja, absolut, men också problem. Ett problem är tempot. Idag är först ofta synonymt med bäst. Man vill släppa en nyhet först och kan också göra det egentligen när som helst. Man behöver inte vänta på morgondagens tidning. Om man har en tung nyhet som man vet att andra också nappar på eller som andra sociala medier kan plocka upp – gör man då en extra dubbel eller trippelkoll innan man går ut med nyheten? Eller går man ut med den för att vara först? Högt tempo är inte alltid bra. Och där tror jag den journalistiska kvalitén till viss del kan gå förlorad. Ibland, inte alltid. Samma sak gäller bloggar och övriga medier som inte är direkt sammankopplade med digitala tidningar.

”The Elements of Journalism” diskuterar också den nya, fristående journalistiken och ställer där frågan vem som egentligen kan kalla sig journalist. Räcker det med att vara krönikör? Räcker det med att ha en blogg? Problemet blir extra allvarligt i dagens tider där mycket av den traditionella mediebilden ibland i nidfulla, ofta SD-relaterade sammanhang blir kallade ”PK-maffian”. De ”alternativa” nyhetssidorna, bloggarna har sällan samma journalistiska grundstomme som till exempel Aftonbladet och Expressen, är inte lika noga med korrekta fakta samt verkar också för sin egen agenda istället för att ge en objektiv sanning. Samtidigt blir sidor som Avpixlat välbesökta och populära av läsare som inte alls ser skillnaden i bakgrundsarbete kring artiklar och reportage. Läsare som inte gör en källkritisk reflektion om vem man kan och bör lyssna på. Var det kanske finns en ”hidden agenda” och en strävan efter ett egenintresse. Att ledande Sverigedemokrater stöttar Avpixlat med ekonomiska bidrag och ägande borde per automatik göra att man behandlar sidan med en hel hink med salt, men så sker inte alltid. Det är oroande. Den ”riktiga” journalistiken kan drunkna i dagens mediesamhälle där det gäller att vara först och skrika högst. Krav på kvalité kommer långt senare.

På samma sätt är jag oroad över den osynliga marknadsföringen på bloggar som till exempel Blondinbella. Ytterligare en viktig del inom journalistiken är att man ska hålla isär reklam och redaktionella texter. Nu är kanske inte blogginlägg redaktionella texter, men likväl bör det vara tydligt om bloggaren skriver från ”hjärtat” eller för att hen fått en gratis semester på ett slott. Så sker sällan och då när bloggaren öser lovord på platsen (som ofta är en sponsorresa) är det knappast trovärdigt. Men alla har inte den källkritiska reflektionen som behövs utan sväljer den osynliga reklamen med hull och hår. Det är ett stort problem.

Finns det ingenting bra med den nya tidens journalistik och sociala medier då? Naturligtvis finns det det! Vi får en helt annan bredd på åsikter, det blir inte en strömlinjeformad bild av verkligheten som visas utan vem som helst kan faktiskt tycka till. Jag älskar att följa större evenemang via Twitter och se vad verkliga människor tycker, inte bara proffstyckare på tidningarna. Via sociala medier har man en möjlighet att synliggöra hela befolkningen på ett sätt som faktiskt aldrig varit möjligt i historien tidigare. Det är en intressant utveckling och väger kanske upp de negativa sidorna med sociala medier. När den arabiska våren bubblade som bäst skildrades mycket med videor och bilder från människor på plats. Vanliga människor. Inte journalister. Vanliga människor som drabbades på plats. Att få deras bild av verkligheten måste trots allt vara en fantastisk utveckling av journalistiken. Men vi bör absolut inte blunda för hur vikten av källkritik hela tiden ökar.