söndag 23 september 2012

Blogg B: Etik i medierna


Nyligen föll domen för Anders Behring Breivik efter terrorattentaten i Norge 2011. I vanliga fall hade namnet på förövaren kanske publicerats först i samband med den fällande domen. I synnerhet i Sverige där man är oskyldig tills dess att motsatsen är bevisad. Oftast publiceras inte heller namn även vid fällande domar av hänsyn till den personliga integriteten. Spelreglerna för press, radio och tv säger "Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.". Nyligen föll två fällande domar i Sundsvalls Tingsrätt efter det omtalade "Klissbergs-mordet". Trots fällande domar har Sundsvalls Tidning valt att låta de dömda vara omtalade som 31-åringen respektive 32-åringen. I fallet Breivik dröjde det inte många timmar efter dådet innan både namn och bild kablades ut på Breivik. Samma sak hände vid det betydligt färskare attentatet i en biograf när filmen Batman The Dark Knight Rises hade premiär. Namn och bild på löpsedlar inom ett dygn efter attentatet. Vad är det som skiljer där och är det verkligen rätt? 

Låt oss jämföra mordet i Sundsvall med Breivik ur ett publiceringsperspektiv. Där fallet i Sundsvall ännu inte vunnit laga kraft och advokaterna uttalat sig i press om tunn bevisning samtidigt som en överklagan förmodligen kommer ske, är skuldfrågan betydligt mer klart i fallet Breivik. Även om domen kom först i augusti ett drygt år efter attentatet har skuldfrågan aldrig varit oklar. Nu finns det emellertid ingen del av spelreglerna för press, radio och tv som menar att de som är tydligt skyldiga bör hängas ut, men det finns en tendens att göra just det vid stora händelser med tydlig gärningsman. Här går egentligen publiceringen rakt motsatt från pressreglernas fjortonde punkt "Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger." Samtidigt hade en pseudonym på Breivik varit problematisk. 

Hade han beskrivit som en 33-åring från Oslo hade man inte kunnat undvika eventuella spekulationer med risk för felaktiga gissningar om eventuell gärningsman. Dessutom finns det också en tendens att man pekar ut tydligt skyldiga gärningsmän när det handlar om extrema attentat. Bin Ladin blev ansiktet för 9/11 trots att han inte körde något plan. Det finns dock en aspekt med namnpubliceringen av Breivik som bör tas i beaktande och det är hans egen tydliga önskan om att sprida sitt manifest och sina åsikter. Med hjälp av bild och namn har han fått ut sina tankar och manifest i media. En anonymisering hade gjort det svårare även om man såklart alltid kan ta reda på detaljer i dagens Internetsamhälle. 

Jämfört med fallet i Sundsvall blir det dock förståeligt att media publicerar Brevik med bild och namn trots att det i teorin strider mot flertalet spelregler. Man kan hitta stöd för publiceringen i punkt 7 "/.../Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning." Och det är kanske just det vi ser i det här fallet. Att man däremot i Klissberg-mordet låter gärningsmännen vara anonyma är mer förståeligt, här finns inget allmänintresse för att männen hängs ut. I synnerhet inte innan överklagan. Vad som däremot bör tas i beaktande är att man frekvent nämner offret vid namn och bild. Det nämns också att han har en allvarlig kriminell bakgrund och att mordet var en kriminell uppgörelse. Här finns anhöriga att tänka på och jag personligen kan tycka att en anonymisering av gärningsmännen samtidigt som offret "hängs ut" är en skev prioritering. Då är anonymitet åt samtliga att föredra. 

Hittills har jag pratat om namnpublicering (och bild) i allmänhet, men det finns fler aspekter att tänka på när man pratar om medieetik. Nyss var jag på Sundsvalls Tidning (där jag också arbetar som frilansare) med min gymnasieklass och vi kom lämpligt nog in på ämnet om namnpublicering. Karin, nyhetschef på ST, förklarade att de har en väldigt restriktiv hållning generellt när det gäller namnpublicering. Ibland avkodar de nyheter även om namnen är anonyma just för att man inte ska kunna lista ut vem det gäller. Kan vara aktuellt om det handlar om små byar runt om i Sundsvall. Där kan det hända att tidningen skriver "Sundsvall" som helhet istället för till exempel "Stöde" för att skydda den nyheten handlar om.

Just hur mycket man ska ta med i en nyhet är aktuellt i fallet med mordet på den 26-årige man i Malmö som mördades 2008. Två unga invandrarkillar dömdes för mordet, men i samband med händelserna valde olika medier att lyfta fram olika mycket information. Båda ungdomarna är aktiva muslimer och en av dem hade vid tillfället en religiös blogg och vissa tidningar, däribland Aftonbladet, bevakade händelsen med en vinkling om att det kunde röra sig om ett hatbrott. Andra tidningar, som till exempel Sydsvenska dagbladet, valde att inte alls gå på hatbrottvinklingen och därmed inte heller nämna bloggen eftersom det enligt polisen inte rörde sig om ett sådant brott. 

Vad är rätt och vad är fel? 

Naturligtvis förstår man att Aftonbladet säljer fler lösnummer när de skriver om ett potentiellt hatbrott där starkt religiösa ungdomar misstänks för ett mord på en homosexuell man. Den vinkeln är inte svår att se. Samtidigt förstår jag Jan Helin som uttalar sig i P1 Mediernas dokumentär om mordet. Han menar att om vi hela tiden tar bort obekväma detaljer om etnicitet, bakgrund med mera blir det så tydligt när vi väl väljer att ha med det. Och då kan det se ut som om det är representativt för helheten. Dessutom finns det också en risk för att de mer konspiratoriskt lagda lyfter fram medias "censurerade bild av verkligheten". I det aktuella fallet fanns antiislamistiska bloggar med mera som just diskuterade de tidningar som inte valde att utveckla ungdomarnas bakgrund. Jag tycker det är viktigt att vara tydlig och ge korrekt information, även i de fall när den är obekväm eftersom man bör ta diskussionen. Däremot tycker jag att man i det här fallet inte borde skriva om de utpekade ungdomarnas bakgrund. Hatbrottvinkeln var inte polisens teori och ungdomarna blev inte heller åtalade för hatbrott. Däremot blev de åtalade och dömda för mord, då bör man förhålla sig till relevant bakgrundsinformation och låta spekulationer stå tillbaka. Medierna är inte domstolen. Medierna ska rapportera det som är relevant i situationen. Inte spekulationer eller det som kan tänkas sälja mest tidningar.


Jag tycker överhuvudtaget att man bör ha en stram hållning både gällande namnpublicering och relevant bakgrundsinformation som journalist. Därför håller jag inte med Stig Hadenius som i en debattartikel i SvD, 15/4 2008 menar att tidig namnpublicering kan rädda liv. Problemet, som jag ser det, är dessvärre att tidig namnpublicering också kan förstöra liv. Felaktiga publiceringar (eller korrekta publiceringar för män och kvinnor som avtjänat straff för dömda brott) kan få förödande konsekvenser. Inte bara för de aktuella personerna utan också för deras anhöriga eller till och med för människor som liknar dem. Publiceringar som dessa kan mer leda till felaktiga utpekningar och ett samhälle där man tar lagen i egna händer. Risken att oskyldiga pekas ut och drabbas är som jag ser det betydligt större än att man lyckas undvika brott. 

En restriktiv hållning gällande namn, bild och bakgrund är vad jag förespråkar. Undantag kommer alltid att finnas och behövs ibland. Däremot är det beklagligt om undantagen sker i en strävan efter att sälja fler lösnummer. 


2 kommentarer:

  1. Intressant att läsa dina resonemang kring Breivik-publiceringen relativt sundsvallsmordet. Jag tänker spontant att Breivik-publiceringen är motiverad, men nu när jag läser ditt inlägg inser att jag inte tidigare reflekterat över varför... Skuldfrågan är av största vikt, för mig. Jag kan exempelvis vara väldigt tveksam till att namnet på den tidigare IMF-chefen som anklagades för våldtäkt publicerades. Inte för att jag skulle gissa på att han är oskyldig, men däremot för att vi faktiskt inte har en susning.

    SvaraRadera
  2. Spännande att du tar upp fallet Breivik. Jag tror inte någon annan på kursen funderat över denna namnpublicering. Jag tror att ett av skälen till att namnet publicerades direkt var att Breivik erkänt. Och antagligen erkände han för att han var (och är) stolt över vad han gjort. Det är detta som gör att även jag liksom du tänker att medierna nog gjort Breivik en tjänst genom att publicera namn och information om honom. Människor blir nyfikna på honom, läser kanske hans manifest osv. Men å andra sidan hade det nog varit svårt att följa upp denna långa historia utan att nämna honom vid namn. Som du också skriver hade ju en generell beskrivning av honom lett till att många skulle kunna misstänkliggöras.

    Intressant också att du tar upp till diskussion huruvida det var rätt att publicera offrets namn i Klissbergs-mordet. Oftast tänker vi mest på de misstänkta och inte på offret när vi diskuterar namnpubliceringsfrågan. Jag tycker du har rätt i att tidningen i detta fall borde ha tänkt på offrets anhöriga och kanske undvikit att publicera namnet.

    Om jag ser på din text som helhet så tycker jag att du tar upp intressanta exempel, analyserar dem väl och har kloka synpunkter. Tack för tänkvärd läsning!

    /Ingrid Lindecrantz

    SvaraRadera